Varför The Cure inte riktigt är goth

The Cure dyker upp på varje lista över "gotisk musik" och är samtidigt för poppiga, för konstiga, för mycket av allt på en gång för att verkligen passa in där. Om du någon gång försökt sätta en tydlig etikett på dem vet du att det inte är så enkelt.

The Cure är ett band som växte fram ur post-punk och som under åren balanserat mellan new wave, pop rock och mörkare ljud närmare gotiken, utan att någonsin helt tillhöra den. Deras musik och image hämtade från många håll samtidigt, vilket gör att frågan "är The Cure goth?" inte har ett enkelt svar. Det är just den tvetydigheten som gör dem till ett så intressant fall att titta närmare på.

I den här artikeln hittar du:

• varför The Cures sound undviker den klassiska definitionen av gothic rock
• vad Robert Smith lånade från den gotiska estetiken och vad han skapade på egna villkor
• varför skillnaden mellan gotik och post-punk spelar roll när du bygger en stilsättning inspirerad av den scenen

Nu kör vi.

Varför är The Cure så svåra att sätta i ett fack?

The Cure är ett av de band som passar in i flera fack samtidigt, men egentligen inte riktigt i något av dem. Diskografin rör sig mellan mörk post-punk, melankolisk new wave, gitarrpop och till och med psykedelika. Det är inte en slump eller konstnärligt kaos, utan ett medvetet rörande sig mellan genrer under hela decennier.

Stämpeln "gotisk" fastnade på The Cure framför allt på grund av några album från tidigt åttiotal, som "Pornography" och "Faith". Ljudet på de skivorna är tätt, dystert och fyllt av oro. Men redan "The Head on the Door" från 1985 visar en helt annan sida av bandet, mycket mer popig och dansvänlig. Det är svårt att tala om ett sammanhållet gotiskt projekt när varje ny skiva låter helt annorlunda.

Det är också värt att komma ihåg att The Cure verkade under en tid då gränserna mellan subkulturer var flytande och fortfarande höll på att formas. Det tidiga åttiotalet var ett ögonblick då post-punken förgrenade sig i flera riktningar samtidigt, och ingen av dem hade ännu ett tydligt namn eller en fastställd uppsättning regler. The Cure växte fram tillsammans med genrerna, inte efter dem, så att applicera dagens etiketter på den perioden kommer alltid att kännas lite sökt.

Till det kommer frågan om imagen. Robert Smith med rufsigt hår, utsmetad läppstift och svarta kläder blev en av åttiotalets mest igenkännliga bilder. Den imagen kopplade starkt samman bandet med gotisk estetik i den breda publikens ögon, även när musiken just då lät mer som en sommarsingel i radion än ett dystert konceptalbum. Bilden fastnade starkare än ljudet. Smiths karakteristiska stil, med det uppborstat håret och den nonchalanta svärtan, påminner idag om den känsla som mössor i grunge-stil förmedlar för fans av den stilen.

Frågan om The Cure är goth har alltså inget enkelt svar. Det beror på vilken period av bandets karriär du pratar om och vad du lägger i begreppet.

Hur låter The Cure jämfört med klassisk gothic rock?

Klassisk gothic rock, som Bauhaus, Sisters of Mercy eller Siouxsie and the Banshees, bygger på några igenkännliga element: en tung, rytmisk bas, kalla gitarrer som skapar en tät ljudvägg och en sång med tydlig dramatik. Texterna kretsar kring död, förfall, religiösa bilder och existentiell ångest. Ljudet är medvetet råt och överväldigande.

The Cure använder en del av samma medel, men på ett annat sätt. Robert Smith skriver låtar om separationer, längtan och depression, men det musikaliska lagret är ofta mjukare och mer melodiskt än hos de nämnda banden. Även på de mörkare albumen finns det ett utrymme och en viss skörhet som är svår att hitta i den hårdare, mer linjära gothic rocken.

Ett bra exempel är "Disintegration" från 1989, som ofta pekas ut som höjdpunkten i bandets mörka fas. Albumet låter tätt och känslomässigt överväldigande, men produktionen är mycket omsorgsfull, nästan lyxig. Lager av synthesizers, utbyggda arrangemang, långa och flödande kompositioner. Det är ett helt annat förhållningssätt än den råa, nästan asketiska känslan hos tidiga Bauhaus eller de första skivorna med Sisters of Mercy, där den medvetna grovheten var en del av budskapet.

Till det har The Cure aldrig övergett sin känsla för humor och lätthet. Singlar som "Close to Me" eller "Friday I'm in Love" är helt enkelt bra poplåtar, utan någon mörk underton. I gothic rock hade ett sådant stilistiskt skifte varit svårt att föreställa sig, eftersom genren håller sig till sin stämning väldigt konsekvent.

Skillnaden hörs också i hur de båda sidorna behandlar rytmen. Gothic rock sätter ofta sin prägel på ett hypnotiskt, enhetligt pulserande som bygger spänning genom upprepning. The Cure kan göra det, men tar lika gärna till lätta, hoppiga gitarriff och melodier som fastnar i huvudet redan vid första lyssningen. Det är mer av ett låtskrivarinstinkt än en genredisciplin.

Det är just den här mångfalden av ljud som gör The Cure till ett eget fenomen, ett band som hämtar från gotiken utan att vara underordnat dess regler.

The Cures image och gotisk klädstil

Vad lånade Robert Smith från gotiken och vad skapade han på egna villkor?

Robert Smith är ett av de mest igenkännbara ansiktena från åttiotalet, men hans look var aldrig ett renodlat citat från den gotiska estetiken. Rufsigt svart hår, utsmetad läppstift, mörka ringar under ögonen och vida, mörka kläder, det är element som förknippas med den gotiska scenen, men Smith kombinerade dem på ett helt annat sätt än exempelvis Peter Murphy från Bauhaus.

I åttiotalets gotik dominerade smala silhuetter, spetsar, viktorianska referenser och precision i valet av accessoarer. Smith gick åt motsatt håll: lösa tröjor, suddiga makeupkonturer och ett allmänt intryck av oordning. Det var inte en stil byggd på disciplin, utan på en slags konstnärlig likgiltighet inför slutresultatet.

Det är värt att titta närmare på de konkreta plaggen, för det är just de som skiljer den här looken från klassisk gotik. Istället för tajta byxor i konstläder eller korsetter bar Smith vida svarta byxor och grovstickade tröjor, ofta med synlig urringning som töjts ut. Istället för noggrant utvalda silveraccessoarer dök det upp slumpmässiga prydnader som inte nödvändigtvis matchade varandra. Makeupen såg ut som om den lagts på utan spegel, och det var precis meningen.

Hur klädde sig The Cures fans och var hämtade de sin inspiration?

The Cures fans under åttio- och nittiotalet skapade sin stil i gränslandet mellan flera rörelser. De hämtade från post-punkens minimalism, men också från new wave och den vanliga vardagsmodet under den perioden. Svarta byxor, stora skjortor, secondhandrockar och inte alltid matchande lager, det var deras kännetecken.

Det intressanta är att många av dem inte identifierade sig med gotiken som sådan. De gick inte på gotiska klubbar och letade inte efter platåskor. Det var specifika album och den stämning de förmedlade som inspirerade dem, inte tillhörigheten till en subkultur med bestämda klädregler. Kopplingen mellan gotisk musik och mode fungerade här på ett mindre bokstavligt sätt än i många andra subkulturer.

Om du vill återskapa något av den känslan idag har du gott om alternativ utan att behöva köpa färdiga set. En lös svart skjorta i tjockare bomull, buren med vida byxor och en rock köpt på loppis, ger liknande effekt. Det handlar om proportioner: allt lite för stort, lite för långt, utan någon tydlig fokuspunkt i outfiten. Undvik för tajta plagg, för det är just det oprecisa passformen som skapar rätt känsla här.

Idag återkommer den här stilen i form av lösa svarta lager, oversize-tröjor och makeup som medvetet ser lite ofärdig ut. Det är ett bra exempel på att gotiskt mode i olika tappningar har många nyanser och att inte alla av dem behöver en etikett för att kännas meningsfulla.

Varför spelar gränsen mellan gotik och post-punk någon roll?

För någon som helt enkelt gillar musik och stil från åttiotalet kan den här gränsen verka som ett akademiskt kuriosum. Men om du bygger en look inspirerad av en specifik scen, så påverkar skillnaden mellan post-punk och gothic rock-musik väldigt konkreta val, andra snitt, andra tyger, ett annat sätt att kombinera plagg.

Post-punk, dit The Cure hör hemma, hade en viss råhet och slarvighet. Lösare snitt, bomullströjor med tryck, slitna jeans, lager utan tydlig plan. Åttiotalets gotik rörde sig mot mer teatralitet, spetsar, smala silhuetter och precision. Tajta kavajer, långa kjolar i tunga tyger, accessoarer valda med tydlig avsikt. När du vet var ett visst utseende kommer ifrån är det lättare att tolka det medvetet, i stället för att kopiera en slumpmässig samling associationer.

Det handlar också om hur du pratar med andra på scenen. Att kalla The Cure ett rent gotiskt band är lite som att hoppa över halva deras historia. En medveten distinktion finns inte till för att döma någon, utan för att bättre förstå vad man bär och var det kommer ifrån. Om du undrar exakt var gränsen går mellan de här världarna är det värt att titta närmare på de viktigaste skillnaderna mellan gotik och punk.

I praktiken är den här kunskapen särskilt användbar när du handlar online. Om du vet vad du är ute efter, om det är post-punkens slarvighet eller gotikens precision, är det lättare att filtrera resultaten och undvika att köpa saker som ser annorlunda ut än du förväntade dig. I stället för att söka på breda termer kan du leta efter specifika detaljer: en oversized ribbad tröja kontra ett tajt korsett med spetsinsats. Det gör verklig skillnad, särskilt när du köper utan möjlighet att prova.

Gränserna mellan genrer är aldrig skarpa och behöver inte vara det. Men att känna till sammanhanget ger mer frihet, inte mindre. Du kan hämta inspiration från gotik, post-punk och new wave samtidigt, och veta precis vad du kombinerar och varför.

The Cure och gotiken: nära, men inte riktigt

The Cure är ett band som i decennier rört sig längs gränsen mellan flera scener och aldrig riktigt slagit sig ner i någon av dem. Post-punk, new wave, pop, gotik, allt det finns i deras musik och image, men ingen av delarna dominerar tillräckligt för att stänga frågan. Det är just därför den här frågan kommer tillbaka så ofta, och därför svaret alltid är: "det beror på vad du letar efter".

Om den här scenen inspirerar dig och du vill översätta det till konkreta kläder, ta en titt i Gotyka, där du hittar alternativ nära både den råa post-punken och mer utbyggda gotiska stilsättningar.